Så föddes STINT – Bjarne Kirsebom om historien

När planerna på STINT drogs upp i början av 1990-talet var det Bjarne Kirsebom, dåvarande statssekreterare på utbildningsdepartementet, som ledde arbetet. Idén fick han på en flygresa till Australien. Idag, 25 år senare, börjar STINT likna den idé han då hade, berättar han.

Hur kom STINT till och vad var din roll i det?
Jag var statssekreterare åt utbildningsminister Per Unckel mellan 1991 och 1994. Vi skapade ett antal forskningsstiftelser under de åren med kapital från Fond 92-94 – alltså de gamla löntagarfondspengarna. Stiftelsen för strategisk forskning, KK-stiftelsen och Mistra var några av de andra stiftelser vi skapade under den här tiden. De kom till i två omgångar och Per var själv mycket aktiv i utformningen av den första omgången. Men när det var dags för den andra, dit STINT hörde, hade han blivit huvudsekreterare för den första IT-kommissionen, vilket tog väldigt mycket av hans tid. Därför fick jag ta arbetet med stiftelserna rätt mycket på egen hand. Det blev min roll att utforma förslagen, förankra dem hos de andra partierna och tillsammans med medarbetare på forskningspolitiska enheten skriva stadgar och propositionstexter.

Det var en stor bredd på forskningsstiftelserna, från miljö och allergi till kultur och Östersjöregionen. Varifrån kom idén att en av stiftelserna skulle verka för internationellt samarbete i universitetsvärlden?
På sätt och vis var det en tillfällighet, åtminstone just den inriktning som STINT skulle komma att få. Den konkreta idén fick jag under en resa till Australien. Jag hittade ett nummer av Dagens Industri på ett flygplan, och läste en intervju med Thailands marinchef som då övervägde att köpa svenska ubåtar. På frågan om hur just Sverige hamnat i fokus svarade han att alla hans viceamiraler var utbildade i Sverige. Jag tror nog att något som liknade STINT hade uppstått ändå, men att STINT även omfattar kvalificerad utbildning och inte enbart forskning – det är kanske den thailändske marinchefens förtjänst.

Hur såg Sveriges internationella forskningssamarbete ut vid den här tiden?
Det var oerhört knutet till enskilda forskare, i regel seniora, och styrt av deras kunnande, intressen och konkurrensduglighet. Allt stod och föll med enskilda individer. Internationella kontakter var gravt underfinansierade av universiteten, de ansåg sig inte ha pengar till det. Fast jag har svårt att tänka mig att den rektor som hade satsat på ett internationellt samarbetsprojekt skulle fått kritik för det.

Vad ville ni att STINT skulle bidra med?
Det som saknades: en strategisk dimension i internationellt samarbete. Att det utöver individberoende kontakter på forskarnivå också skulle skapas mer beständiga internationella relationer mellan lärosäten på ledningsnivå. En viktig del i det var att omfatta studenter och juniora forskare.

När du blickar tillbaka idag: blev STINT som ni tänkt?
Nej men ändå ja, kan man säga. Vi åkte ut med buller och bång i riksdagsvalet 1994 och fick aldrig tillfälle att närmare förklara hur vi resonerat för STINT:s nytillträdda styrelse. De valde inte precis den väg som vi sett framför oss. Under många år kom STINT framför allt att ägna sig åt klassisk, ganska småskalig, projektfinansiering av enskilda forskares initiativ. Inget fel i det, men det var inte vår vision för STINT. Men de senaste kanske fem, sex åren har jag noterat att STINT ändrat inriktning. Fokus har flyttats till just strategiskt arbete, insatser för stabilt, långsiktigt samarbete. Det känns som att det STINT som vi skissade 1994 håller på att ta form nu. Vilket är väldigt roligt.

STINT skulle existera i minst tio år, nu fyller stiftelsen 25. Ett par av systerstiftelserna är inte längre verksamma. Den som rör sig i forskarvärlden kan intyga att den känns påfallande internationell idag. Behövs STINT fortfarande, och i så fall varför?
Det är sant att akademin är internationell, men det handlar fortfarande i stor utsträckning om enskilda forskares relationer och nätverk. Mitt intryck, med reservation för att jag som pensionär inte har en dagsaktuell bild, är att det på svenska universitet och högskolor fortfarande är ovanligt med internationella samarbeten som kan väntas bestå och utvecklas i 10, 20 år därför att de är förankrade både på ledningsnivå och i forskningsmiljön. Framför allt tror jag att de relationerna saknas på mindre universitetet och högskolor, där behovet är störst. Så ja, jag tycker absolut att STINT fortfarande har en viktig roll att spela.

Hur har din syn på internationellt utbyte i universitetsvärlden förändrats?
Jag har nog blivit ännu mer övertygad om dess stora betydelse med åren. De internationella samarbetena är viktiga av många skäl – för kvaliteten i forskning och utbildning, för vår konkurrenskraft och tillväxt. För mig personligen är det ändå internationell förståelse, närmandet mellan länder, som jag känner allra starkast för. Jag tillhör en generation som formats av närheten till andra världskriget. Ambassader och konsulat är försvinnande små när det gäller att bygga långsiktiga relationer mellan länder; universiteten är motsatsen: det närmaste en masseffekt vi kan åstadkomma.

Om vi avslutningsvis vänder blicken lika långt in i framtiden: vad hoppas du att Sverige om ytterligare 25 år har uppnått i fråga om internationella universitetssamarbeten?
Jag skulle vilja se ett antal strategiska brohuvuden i Nordamerika, Sydamerika, Afrika och Asien. Med brohuvuden menar jag universitetsmiljöer utomlands där svenska studenter och yngre forskare syns och märks. Samt motsvarande brohuvuden för andra länder på svenska lärosäten. Och jag tror egentligen inte alls att vi behöver 25 år för att nå dit.

Text: Anders Nilsson